När jag fick frågan om att reparera en brudkrona tackade jag, ja direkt. Det var Acta antikvarier som frågade för en kyrka i Sörmland. Brudkronan används vid vigslar i kyrkan och har förmodligen gått sönder vid ett bröllop (tydligen ganska vanligt). mitt uppdrag blev att återsälla den i brukbart skick. Då skiljer sig antikvariska reparationer inte särskilt mycket från vanliga reparationer. Den största skillnaden är väl att alla åtgärder måste dokumenteras noga. Se nedan för hur den blev!
Uppmärkning av skadornaSå skonsamt som möjligt böjdes alla trådar till sin ursprungliga form,Brotten i trådarna svetsades åter.
Brudkronan hel och ren för många vigslar framöver!
Ibland händer det som inte får hända, du förlorar dina älskade smycken. Det kan vara stölder, brand eller något mycket mindre dramatiskt som att du helt enkelt tappar bort dem. Kanske var smyckena ärvda, gåvor eller hade på annat sätt högt affektionsvärde. En bra hemförsäkring hjälper en del, det ekonomiska värdet går delvis att kompensera. Men att återfå stulna smycken sker mycket sällan. Försäkringsbolag värderar inte heller efter samma mått som du själv. Den ärvda silverlänken är efter deras måttstock bara värd sin vikt, kanske ett par hundra kronor. Trots att den är ovärderlig för dig.
Bilder är ett bra stöd för att återskapa smycken.
Genom bilder går det att återskapa förlorade smycken ganska bra. I det här exemplet hade jag bara några korniga semesterbilder, men det räckte faktiskt. Bilder på burna smycken ger en bra bild av proportioner, men sällan bra detaljer. Har du några smycken som du bara inte får förlora så ta gärna bilder på dem. Burna på kroppen och detaljbilder. Gärna även baksidor och t.ex. låstetaljer. Vinklar man kanske inte bryr sig om till vardags. Att lägga en linjal bedvid smycket underlättar måttsättningen.
Behöver du hjälp att dokumentera?
Om du inte kan eller vill göra det själv, så går det bra att höra av dig till mig. Då tar jag alla relevanta bilder utifrån en guldsmeds ögon och gör en noggran uppmätning, med syfte att, om olyckan är framme, kunna återskapa smycket in i minsta detalj.
Det återskapade silverhalsbandet
Att återskapa gamla smycken är en utmanande uppgift. Gamla tekniker och verktyg behöver också återskapas. I exemplet som jag visar här behövde jag tillverka ett verktyg som kallas ”dragdocka”. Verktyget använder jag för att göra den profilerade tråd som binder samman blommorna i halslänken. För att tillverka blommorna gjorde jag ett stansverktyg. På så sätt blev de alla lika.
Labbdiamanter, laboratorieodlade diamanter eller syntetiska diamanter. Det finns många namn för dessa stenar.
Syntetiska diamanter ska dock inte förväxlas med diamantimitationer. En syntetisk diamant har precis samma struktur och sammansättning som en naturligt bildad diamant. Diamantimitationer däremot är av ett annat material. Med andra, ofta liknande, egenskaper. Ett tränat öga brukar kunna se skillnad på dessa stenar och riktiga diamanter.
Tillverkningen av syntetiska diamanter startade redan på 1950-talet, men kvaliteten var aldrig så bra att de lämpade sig till smyckestenar. Stenarna kom till användning i industrin, i borrkronor och som slipmedel bl.a. Det var först på 2010-talet som kvaliteten blivit så bra att de kunde användas som smyckestenar. Idag är det svårt att se skillnad på en diamant skapad i naturen eller i laboratorium.
Vad skiljer då en syntetisk diamant från en naturlig diamant?
Inte särskilt mycket är de enkla svaret. Priset är lägre för syntetiska stenar, 20-30% lägre än priset för naturliga diamanter. Den naturliga har vuxit fram i jordskorpan under lång tid för miljontals år sedan, de syntetiska i labb på ett par veckor. Ur ett hållbarhetsperspektiv är troligen de syntetiska att föredra, även om processen kräver en hel del energi. Några konfliktstenar är det inte tal om och tillverkningsprocessen är transparent. De stora certifieringsinstituten GIA, IGI m.fl. certifierar labodlade diamanter på samma sätt som naturliga, men benämner dem förstås alltid som ”Lab-Grown”. Andrahandsvärdet på en syntetisk sten blir dock ofta lägre än på de naturliga.
Dragdocka är ett verktyg som används för att skapa profiler på tråd. Det är tyvärr ett verktyg som håller på att falla i glömska. De flesta verkstäder drar tråd i prefabricerade dragjärn, men med dem kan man inte skapa egna profiler. Dragdockan har sina begränsningar i jämförelse med dragjärnen, men dess enkelhet och flexibilitet gör det värt att påminna om. Nedan ska jag visa några bilder från tillverkningen av verktyget. Värt att säga är att dragdockan istället kan vara en ram för de två stålen som skapar profilen, då blir det ännu enklare att göra nya profiler. Västergötlands museum har en sådan i sina samlingar, följ gärna länken för att se bilder på hur den ser ut, dragdocka.
Materialet kapas i längd
Bitarna passas till varandra
Hål borras för skruvarna
Hålen i den nedre halvan gängas
Profilen filas fram och poleras
Profilen dras i dragbänk
När man använder dragdockan så placerar man en tråd av lämplig dimension mellan profiljärnen i dragdockan. Tråden ska sticka ut åt båda hållen. Genom att dra åt skruvarna fås det tryck som behövs för att skapa profilen. Tråden dras sedan fram och tillbaka utan att tråden lämnar dragdockan. Mellan varje ny dragning dras skruvarna åt så att profilen blir djupare. Att smörja ordentligt är viktigt. Se filmen ovan för att se hur det går till. Filmen finns även på youtube.
Med karat menas guldhalt och med carat menas vikt på fram för allt stenar, men det finns ett gammalt samband!
Ordet carat kommer ifrån arabiskans ’qirat’. Det betyder litet horn men är också namnet på Johannesbrödträdets frukter. De påminner kanske om små horn? Under antiken användes fröna från dessa frukter som viktenhet vid noggranna uppvägningar. Fröna har förvånansvärt jämn vikt ca 0,19 g/frö. Med tiden har det standardiserats till 0,2 metriska gram. Carat är den viktenhet som används för att väga diamanter och andra ädelstenar.
Vad är då sambandet mellan carat och karat? Jo, under Konstantin den stores tid (300-talet e.kr) infördes ett guldmynt som var stabilt och vida erkänt, kallat ’solidus’. En solidus var slaget i rent guld och vägde 4,56, d.v.s. 24 carat. 24 karat har sedan kommit att beteckna rent guld. 18 karat är 75% rent guld. Ofta anges det internationella sättet att beteckna guldhalt, antalet 1000-delar istället för karat. I Sverige är karat dock vanligt förekommande.
Det finns varianter på historien som istället för solidusmyntet syfter till ett tyskt guldmynt med vikten 4,8 gram. Det stämmer bättre med den standardiserade vikten 0,2 g för en carat. 24 x 0,2 = 4,8.
Ibland kan det vara nödvändigt i mitt yrke att själv kunna legera små mängder guld till rätt färg och egenskaper. Det är inte helt lätt det finns många saker som kan gå fel. Jag har samlat mina erfarenheter i en artikel om legering. Följ länken till sidan om legering. Artikeln kan vara intressant för den som själv arbetar med metall eller för den som har stort allmänt intresse.
Alla ädelmetallarbeten av guld och platina som väger mer än ett gram måste vara stämplade för att få säljas i Sverige. Vad det gäller arbeten av silver finns inte längre några sådana regler. Att stämpla silver frivilligt, men stämplarna ger en del information om föremålet som kan vara intressant.
Det är vanligt att fyra stämplar används. Namnstämpel, finhaltsstämpel, ortsmärke och årsbeteckning. Dessa stämplar tillsammans kallas för ansvarsstämplar och sätts i den angivna ordningen. Av dessa stämplar kan utläsas; vem som tillverkat föremålet, var det är tillverkat, hur hur hög halt ädelmetall föremålet har och när föremålet är tillverkat. Ibland tillkommer även vissa stämplar så som faksimil, den sätts då sist. En kontrollstämpel, ”kattfot”, sätts innan finhalten.
Nu är sommarledigheten slut och jag är tillbaka på verkstaden redo för hösten. Under sommaruppehållet brukar jag ta mig tid att underhålla verktyg och maskiner. Roligt jobb som man annars aldrig hinner med. I år uppgraderade jag min lilla svarv med en stålhållare inspirerad av ”Tripan 011”.
Tripan 011 är en stålhållare i miniatyr. Avsedd för urmakarsvarvar och liknande. Den tillverkades i Schweiz och är av yttersta precision. Tyvärr gick den ur produktion för ett tag sedan, kanske är den åter i produktion nu. Jag vet inte.
Då jag saknade ritningar fick jag utgå från bilder jag fann på internet. Det funkade förvånansvärt bra. Alla delar är härdade och slipade. Det tog orimligt lång tid, men det är ju också tjusningen med ett ”hobbyprojekt”!
Det är inte ovanligt att man har guld hemma i byrålådan som bara ligger. Det är synd att inte använda. Det kan spara pengar samtidigt som det är ett hållbart sätt att utnyttja resurser. Faktiskt bättre för miljön än de olika ekologiska guld som finns att tillgå.
Jag tar emot guld både som betalning och som material för att omarbeta till ex. vigselringar. Om man bara är intresserad av att använda guldet som betalning så finns det förmodligen de som kan ge ett bättre pris än mig. Eftersom min huvudsakliga verksamhet inte är handel med guld så brukar jag rekommendera kunder att söka upp guldhandlare om de vill få ett så högt grampris som möjligt för sina gamla smycken. Tyvärr lönar det sig sällan att återvinna silver.
Vad jag däremot kan erbjuda är att använda just det guldet som kunden har med sig. Ibland kan det ha ett värde i sig. Kanske är det ärvt guld. Mor- eller farföräldrars vigselringar som ska ges nytt liv i ny skepnad.
En del guld kan jag använda och en del kan jag inte använda.
För att kunna ta emot guldet måste det vara stämplat. Släta ringar av rödguld i 18 K eller 23 K går alltid bra. Under vissa omständigheter kan jag faktiskt legera om 23K guld till vitguld.
Nedanstående kan jag bara ta emot som betalning, inte för omarbetning.
Kedjor. Kedjor innehåller oftast många lödningar. Eftersom lödfogarna har annan sammansättning än resten av guldet kan materialet få oönskade egenskaper och bli svårbearbetat.
Vitguld. Vitguld kan vara en mängd olika legeringar så utan att veta i vilken sammansättning materialet har, blir det svårt att bearbeta. Gammalt eller utländskt vitguld kan dessutom innehålla nickel.
Föremål monterade av många små delar. Anledningen är som för kedjorna att många lödställen kan försämra kvaliteten på ett omarbetat material.
Här kommer några bilder på arbetet med en kanna jag nyss tillverkat. Att göra en silverkanna är en ganska lång process. Ju större kannan är desto mer arbete. Jag brukar tänka att arbetstiden med en kanna ökar med kvadraten. Dubbelt så stor kanna, fyra gånger så mycket arbete.
Hela kannan är uppbyggd av plana eller enkelkrökta ytor vilket man kanske tror skulle utesluta hammararbete. Det gör det inte. Vid lödningar slår sig gärna de plana ytorna så att de måste riktas upp efteråt. I vissa fall har det varit en poäng att, mycket lätt, välva de plana partierna innan ihoplödningen med andra delar. På så sätt kan man förhindra att ytorna slår sig.
Att göra den här typen av ”monterade” kannor kräver en viss planering. Det lönar sig att göra delarna i rätt ordning. På så sätt sparar man mycket arbete. Som man kan se på bilderna så sticker kanterna ut en aning på den ofärdiga kannan. Det underlättar lödningarna då man kan placera lodet där. En bra ritning hjälper också. Läs mer →
