Labbdiamanter, laboratorieodlade diamanter eller syntetiska diamanter. Det finns många namn för dessa stenar. Dock ska de inte förväxlas med diamantimitationer. En syntetisk diamant har precis samma struktur och sammansättning som en naturligt bildad diamant. Diamantimitationer däremot är av ett annat material. Med andra, ibland liknande, egenskaper. Ett tränat öga brukar kunna se skillnad på dessa stenar och riktiga diamanter. Exempel på diamantimitationer kan vara Moissanite (kiselkarbid), Kubisk zirkonia (zirkoniumdioxid) eller Yttriumaluminiumgrana (YAG).
De första labbodlade diamanterna
Ända sedan slutet av 1700-talet, då man upptäckte att diamanter bestod av kol, har man försökt att på konstgjord väg skapa diamanter. Under 1800-talet och början av 1900-talet gjordes många försök, som alla mer eller mindre misslyckades. Några diamanter skapades inte, men ibland andra kristaller. Drivkraften är lätt att se, ur något vanlig och billigt, kol, skapa något sällsynt och dyrt, diamant.
På 1940-talet tog utvecklingen fart. Projekt i både USA, Sovjet och Sverige startades. Faktiskt var det ASEA i Sverige, som 1953 först lyckades finna en metod att tillverka diamanter på konstgjord väg. Snart fanns det flera metoder för att skapa diamanter ur vanligare former av kol. Stenarna var dock små och kvaliteten dålig. Diamanterna kom framför allt till användning i industrin, som borrkronor och sliprondeller.
Utvecklingen mot smyckestenar
Naturligtvis nöjde man sig inte med att skapa små gråa industridiamanter. Målet var att få fram större och renare stenar för fler ändamål och smycken. Tillämpning av diamant inom elektronikindustrin skyndade på utvecklingen. Nya tekniker att tillverka diamant började användas under 70-talet. De första smyckes diamanterna var gula eller bruna, men av helt acceptabel storlek och renhet. Först under 2010-talet kunde vita stenar av bra kvalitet skapas för att användas i smycken. Det ska sägas att färgade diamanter mycket väl kan användas i smycken och förstås gör det, men vita stenar är ett sorts mått på hur bra tekniken blivit. 2015 tillverkades en sten på 10,02 ct i slipad form, vilket var rekord då. Idag är det svårt att se skillnad på en diamant skapad i naturen eller i laboratorium.
Tillverkningsmetoder
Det finns i huvudsak två metoder för tillverkning av labbdiamanter. High Presure High Temperature (HPHT) och Chemical Vapor Deposition (CVD). HPHT efterliknar i någon mån det sätt på vilket diamanter bildas i jordskorpan, hög temperatur under högt tryck får kolatomerna att arrangera sig som diamant. Detta är den ursprungliga metoden som ASEA bl. a. tog fram. Den är förstås mer raffinerad och finjusterad numera. Det tar ca 2 veckor att skapa 1 carat diamant.
CVD är en annan metod som används. Principen är att i en sluten kammare cirkulera högt upphettat kol i form av plasma. Metan kan vara kolkällan. Med elektricitet styrs kolatomerna att fästa på ett ”frö” av diamant och att fortsätta bygga på kristallen. Sakta adderas förångat kol och bygger upp skivor av diamant så stora som upp till 10 cm i diameter.
Båda sätten kan ge diamanter av mycket hög kvalitet, men helt felfria är de inte. Precis som i den naturliga processen smyger det sig in orenheter och främmande material. Även labbdiamanter är unika. Labbdiamanter klassificeras därför på samma sätt som naturliga diamanter.
Vad skiljer då en labbodlad diamant från en naturlig diamant?
Inte särskilt mycket är de enkla svaret. Priset är lägre för de syntetiska stenarna, 20-30% lägre än priset för naturliga diamanter. Den naturliga har skapats under lång tid djupt nere i jordskorpan för miljontals år sedan, de syntetiska i labb på ett par veckor. Ur ett hållbarhetsperspektiv är troligen de syntetiska att föredra, även om processen kräver en hel del energi. De ambitiösa tillverkarna använder certifierad grön el, men de flesta är inte där ännu. Vid naturlig utvinning av diamanter krävs det stora mängder vatten och ingrepp i naturen, som kan ta mycket lång tid att läka. Några konfliktstenar är det inte tal om och tillverkningsprocessen är transparent.
De stora certifieringsinstituten GIA, IGI m.fl. certifierar syntetiska diamanter på samma sätt som naturliga, men benämner dem förstås alltid som ”Lab-Grown”. Små stenar saknar fortfarande, precis som naturliga diamanter, individuell certifiering. Nyligen fick jag höra av en kollega att en stor aktör i diamantbranschen motsatt sig kollegans benämning ”labbodlade diamanter” och fick dem att ändra benämningen till ”syntetiska diamanter”. Ett tecken på att den gamla ordningen känner sig oroad och att labbdiamanter förmodligen har framtiden för sig. I USA avgjordes debatten redan 2018 då Federal Trade Commission bestämde att labbodlade diamanter fick marknadsföras som riktiga diamanter.
Huruvida stenarna kallas syntetiska eller någon av de andra beskrivningarna kvittar, men det är förstås alltid uppriktigt att redovisa ursprunget på stenen. Andrahandsvärdet på en syntetisk sten är dock lägre än på de naturliga stenarna, min gissning är att det kommer att fortsätta vara så.
Till sist
En nisch inom labbodlade diamanter har dykt upp. Memorial diamamonds! Kunder kan skicka in askan av ett avlidet husdjur eller släkting och av askan (som till stor del består av kol) skapa en diamant. Vilket organiskt material som helst duger antar jag. Fascinerande.
Om undringar gällande etik och miljö bestämmer ens val av diamanter, är min rekommendation att återanvända gamla stenar. Diamanter kanske inte är eviga, men de är trots allt det hårdaste som finns.
Diamond foundry – Amerikansk tillverkare av labbdiamanter.
Eterneva – Företag som skapar diamanter av kundens aska