Historia och traditioner kring vigselringar

Förlovningsring enligt historisk modell - Erik Tidäng
Trolovningsring med ett avbildat handslag

Traditioner från flera håll smälts samman

Trolovningsringen eller förlovningsringen är en flera tusen år gammal sed som härstammar från Medelhavet där ringar bars som tecken på ingångna avtal. Ringen har som bekant ingen ände och ses som en symbol för evigheten. Ringen införlivades efterhand i kyrkans vigselceremonier.

I norden var trolovningen det juridiskt bindande avtalet och slöts i sällskap med de båda trolovades släkter och anförvanter och hade samma status som äktenskapet. Vid trolovningen utdelades trolovningsgåvor men inte nödvändigtvis ringar. Trolovningsringarna var en sed som tog sig in från kontinenten, först i de högre stånden för att senare sprida sig till allmogen. På 1400-talet kunde den blivande brudens trolovningsring prydas av jungfru Maria, på 1500-talet var det vanligt att ringen formades som ett band med två händer i ett handslag, ett avtal.

Eftersom äktenskapet ingår i katolska kyrkans sakrament ville kyrkan göra anspråk på att delta eller ta över trolovningsceremonin. I Sverige var det först 1734 som kyrklig vigsel blev den enda giltiga formen av äktenskap. I den kyrkliga ceremonin ingår vigselringen, men gamla vanor är svåra att göra sig av med, så trolovningsceremonin med ringar levde parallellt med vigselakten. Nuförtiden har trolovningen mist sin juridiska betydelse och övergått till förlovning, en privat överenskommelse mellan de båda som avser ingå äktenskap.

Utformningen av ringarna

Under lång tid kunde trolovningsringen (sedemera förlovningsringen) se ut lite hur som helst. Den var ofta rikt utsmyckad och bars mest vid högtidliga tillfällen. Det var först under den senare delen av 1800-talet som de släta (guld)ringarna blev vanliga, även om de troligen förekommit sedan 1600-talet. Bruden fick en vid förlovningen och en vid vigseln. Brudgummen behöll sin förlovningsring som vigselring. Denna sed var vanlig i Sverige till långt in på 1900-talet och brukas ännu. På senare tid har det amerikanska sättet att ge den kommande bruden en ring med en diamant, vuxit sig starkare. Men stenringen bärs inte som förlovningsring utan som vigselring. Tvärtom som seden är i USA, där diamantringen är förlovningsring och vigselringen är slät.

Om guld varit det dominerande materialet under 1900-talet så ser jag ett trendbrott. Titan, palladium och silver blir allt vanligare. Vigselringar från 80- och 90-talen kunde vara ganska kraftiga, kanske för att guld priset bara var en 1/5-del av dagens guld pris. Så kraftiga ringar ser eller tillverkar jag sällan nu. Däremot tycker jag mig se att stenar blir vanligare i ringarna, även herringarna. Det kopparfärgade roséguldet som förut förknippats med dussinringar från 70-talet, efterfrågas allt mer. De par som kommer till mig vill gärna ha något unikt och vara med i processen med utformningen.

På vilken hand och finger ska ringen bäras?

Vilket finger ska då ringen sitta på? Från början gjorde man lite som ville, men 1614 stadgades att det var på brudens vänstra ringfinger som ringen skulle sitta. Under antiken trodde man också att en viktig blodåder gick från vänster ringfinger rätt in till hjärtat, vilket är kärlekens symbol. I många andra länder sitter ringen på högerhand, handen man ingår avtal med.

Jag hoppas att jag lyckats förklara den något brokiga historien bakom dagens vigsel- och förlovningsringar. Se gärna mina källor och kommentera gärna om jag glömt eller missförstått något. Seden kring ringarna är i allra högsta grad något levande. Vid borgerlig vigsel krävs exempelvis inga ringar, men många väljer ändå att ha ringar.

Naturligtvis gör man som man vill men det kan vara kul att känna till vilka seder man förhåller sig till.

Ringar av titan med spår av rött guld och platinaring med diamant.

Källor:

Fataburen 2012: http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1347655/FULLTEXT01.pdf

Fataburen 1931: http://runeberg.org/fataburen/1931/0132.html

UNT 2 nov 2012: https://unt.se/familj/handslag-var-viktigare-an-ring-1955544.aspx

M.fl.